Ida

GRATTIS IDA PÅ NAMNSDAGEN!!!!!!!!!! Världens finaste tös!



För visst har jag tur, som har tre så fina barn. För jag tänker faktiskt skryta och säga att jag är stolt över mina barn! De är söta, fina, snälla, duktiga i skolan, ofta hjälpsamma hemma, sällan bråkiga, har humor, har empati och är alldeles, alldeles vanliga ungar.

Senast igår blev jag tårögd, när Marcus lägger armen om mej när jag står och lagar mat och han provsmakar potatismosen och såsen, och han säger då "Mamma, du är inte snäll mot andra människor! För du lagar så god mat att INGEN annan har en chans". Att han tycker det är ju kul, men att han säger det är ännu roligare.
Idag har jag ringt till chefen för Solängen i Ryd. Marcus ska ut på praktik v 3-7 och vill gärna vara på hemmaplan. Och eftersom vi har ett fantastiskt fint servicehus med alldeles alldeles underbar personal, så ringde jag och kollade om de vill och kan ta emot honom. Vet inte riktigt hur det funkar eftersom han går i skolan i annan kommun, men det löser sej väl. Får svar efter deras personalmöte. Men..... tror och hoppas på posivit besked. Eller vad säger ni som jobbar på Solängen som läser detta, visst vill ni ha min stora, söta, fina son hos er!!!!!

I övrigt är livet ganska bra. Jag säger ganska för min svärmor är ju sjuk. Även om jag inte kan göra så mycket, så finns hon ju i tankarna. Inte hela tiden, men ofta. Tar mycket energi. Men det är ju så det är, livet. Lever man så ska man ju dö.
Det svåra just nu är att hon har så ont och inget smärtstillande funkar. Det som borde funkat tål hon inte. Så det känns så maktlöst, att hon får ha så ont. Och egentligen så är väl inte döden så otäck. Det är mer att hon vill ju LEVA! Men leva och ha så jävla ont, då kan det vara.

För det kommer att bli så tomt. Är iaf glad att vi alltid har talat om för varandra hur mycket vi tycker om varandra. Och VAD vi tycker om! Så min svärmor vet precis hur mycket och varför jag älskar henne, precis som hon är. Och vi vet, att hon tycker om oss, med fel och brister. Det är skönt att ha den vetskapen, nu när livet är på väg att rinna ut för henne. Att VETA och inte behöva säga allt nu när livet ändå är jobbigt. Utan det räcker med en klapp på kinden, en blick eller ett vykort, så vet både hon och vi vad vi menar. Det måste vara kärlek, när den är som bäst.

Önskar dej en dag fylld av glädje, Mona