Hej hopp

Tja, efter att ha försökt skriva flera kloka inlägg så jädrar skiter jag i det. Kommer inte på något klokt, roligt, intressant eller argt att skriva om. Jo,det gör jag, massor av arga saker. Egentligen. Men det hjälper ju inte att vara arg eller ledsen. Så jag skiter i det också. Åtminstone just nu. Så då blir det bra saker kvar. Saker som gör en glad, berörd, kramig, nöjd och tacksam. För jag har så mycket att vara glad för.
Goda vänner att skratta och gråta med.
Fina, friska, kloka, roliga och kramiga barn, med egna viljor och humör.
En gubbe som tycker om mej som jag är, även nyvaken på morgonen......
Ett jobb jag gillar att gå till och dessutom hyfsat betalt.
Att jag har förmågan att glädjas åt det lilla i vardagen.
Att jag kan skratta ofta och har människor omkring mej att skratta med.
Att jag tycker om att göra knäppa saker, som hoppa i vattenpölar, och att de i min familj också är lite knäppa, ibland.

Vad är du tacksam för idag? Kram Mona

Parkeringsböter!!!!!!!!!!

Tydligen var jag lite småförvirrad när jag parkerade vid sjukhuset idag när jag skjutsade en vän och la parkeringsbiljetten i fickan!!!!! Upptäckte det ca. 5 minuter efter perkeringstiden gått ut och går då till bilen. Och vad skådar mitt norra öga, en PARKERINGSVAKT! Jag blir lite, eller ganska mycket sur på mej själv och går fram och berättar att jag har biljetten i fickan. Hon muttrar, att den har minsann stått där en halvtimme. Och jag visar biljetten och säger att jag fått en blackout och stoppat lappen i fickan istället, men att jag förstår eftersom jag är lite försenad också. Så jag kan ta bötern! O då säger hon, JAG RIVER LAPPEN! FÖR DU HADE JU DEN I FICKAN!
Så glad jag blev! Vilken människa! Vilken KRAM hon fick!
Och eftersom jag slapp betala böterna så undrade jag hur mycket det skulle kostat, och det var 400 kr. Vilket jag lovade att jag skulle skänka till välgörande ändamål istället. Så när jag träffade en hemlös som sålde tidningen Aluma till förmån för hemlösa, och köpte en tidning för en större peng än vad den egentligen kostar.
Så skönt det är, att ha möjlighet och råd att ge något vidare.
Oavsett om det är att ge en främmande människa skjuts, barnvakt, ge bort en påse bullar eller bara bjuda någon på kaffe så tycker jag om att kunna göra någon glad. Och när någon frågar vad jag ska ha, så brukar jag säga -Ge det vidare! För då kommer det tillbaka, rätt som det är!

Så ge ditt leende, din kunskap och din närvaro vidare, så ska du se att det kommer tillbaka från någon annan. KRAM Mona

Måååååååndag!

Nu vecka, nya glädjeämnen! Alla barnen pigga o glada imorse. Bara det kan man ju vara glad åt hela dagen. Sen ska jag på bio med en god vän ikväll, och Marcus undrade om han fick följa med. Så härligt det är att min stora son vill följa med mej på bio. Gissar att jag får bjuda, men det är det helt klart värt :)
Men, ser fram emot en bra vecka. Har jag tur så regnar det några dagar nu. Framförallt för att jag är orolig över grundvattnet, då vi har egen brunn. Men även för att då hinner jag få undan lite inne innan jag ska opereras på måndag. Behöver ju ta lite ute också, men vädret får styra.
Rallyt i helgen var kul, det mesta. Men satt i starten på vår sträcka ihop med några gamla, gaggiga, vet-allt, surk-kar. SÅ TRÅKIGT det blir allt då. De gnällde om än det ena och än det andra. Och inte var de trevliga mot de som inte "var något". Nejdå, snorkiga o bara gick iväg. HALLÅ, ska vi inte tillsammans jobba FÖR att folk ska tycka om rally???? Ville jag bara skrika. Men.... för att inte stöta mej med dem så var jag såååååå trevlig, såååååååå positiv. Ett professionellt bemötande av de i rallybilen då, nejhe, för är de inte kända så är de inte viktiga. GRRRRRR GUBBAR!!!!!
OBS! Jag är inte arg på alla gubbar, bara dessa gubbarna.

Fast ALLA gubbarna, killarna, männen i rallybilarna var jätteglada o goa. Ja, töserna, kvinnorna med, men de är ju inte så många. Och när det var som kallast, jag var som mest irriterad på "gubbarna" och det var lite stökigt så kommer det en rallybil och jag frågar bara "Har ni kul?" och dessa skäggiga gamla rallygubbarna bara skiner upp som barn på julafton och gör tummen upp! Då blir man glad i hela hjärtat! Och när jag sa "BRA, det är därför jag sitter här och fryser!!!", så säger rallygubbarna TACK med ett stort leende. Det leendet höll mej varm resten av tävlingen.

KRAMAR Mona

Fredag kväll

Gubbstackaren är kvar och bygger sträcka. över 14 timmars obetalt arbete idag, och minst lika mycket imorgon. Det måste vara kärlek till rallysporten, eller??? Fast det är ju jäkla kul imorgon när det flyter. Och det var kul idag när det började ge resultat, när band, skyltar och allt kom på rätt plats. Men det är så himla mycket att hålla reda på, för de som är ansvariga. Många trådar att hålla i luften är det. Säkerhet, publikvänlighet, fastighetsägare, saker som ska köras fram, ALLT måste klaffa imorgon. För om det brister någonstans, så kan sträckan stoppas, dvs strykas. Och det vill vi INTE!

Här hemma är det så lugnt, så lugnt. David kollar på film och myser av att ha hela soffan och HELA godispåsen för sej själv. Ida är iväg på övernattning i Åhus med den kyrkliga verksamheten och Marcus sover hos en kompis i Karlshamn. Så David vill INTE med på rally imorgon, för ÄNTLIGEN får han vara HELT SJÄLV hemma. Och eftersom jag och gubben kör redan 06 imorgon och är hemma tidigast 19, så fick han självklart hyra några filmer på ICA. För ska det mysas och njutas av syskon och föräldraledighet så ska det.

Hoppas du också har en bra fredagskväll.

Sträckbygge

Ska bara informera om att detta är en mycket, mycket sällsynt bild. Richard är uppe kl 06.40 och igång i tid. Då han är Södra Sveriges absolut morgontröttaste individ så är det nästan som ett under. Så Richard uppe, glad, igång och på våg till motorklubben i tid...... hm, ska nog köpa en lott idag. För kan han gå upp tidigt, då kan jag vinna på Triss!

Så är det äntligen dags. Efter månaders planering av de inblandade så ska vi bygga sträckan idag. Skyltar ska upp, band ska dras och hinder ska sättas ut. En hög karlar i synnerhet som sluter upp och spettar, lyfter, drar och "asar". Det är tungt, slitigt, svettigt men så jäkla kul. För målet är ju RALLYT imorgon. Är lite fundersam på hur dumma i huvudet vi är, gubben o jag. Som ska kliva upp vid 06, både fredag och lördag för detta. Bilar som luktar illa, låter illa, ryker som f-n och så ska man stå ute hela dagen, oavsett väder så är det 07-18 imorgon som gäller.
Föreslog gubben nyss att han skulle bli intresserad av broderi eller nåt istället för då behöver vi inte hålla på med detta. Gapskratt till svar, så jag antar att han inte håller med mej.
För varför gör man detta? JAA, det har jag frågat mej. Jag gillar inte rally! Det är kallt att stå ute hela dagen. Det gör ONT i HELA kroppen när man är klar. Stressigt, mycket som ska funka, ett jädra ringade sista veckorna för att allt ska klaffa, jaga folk som vill och inte vill men som jag övertalar att vilja......en massa möten. Bilarna låter illa, luktar konstigt och jag har ingen aning om vem som är bäst eller inte.

Men idag, dagen innan så är det kul att bygga sträckan ihop, alla saker ska på plats, jag lär mej MASSOR hela tiden för säkerhet, det är inte så enkelt iaf. Och imorgon, upp tidigt som f-n (jag vet Nina, du gör det jämt!!!), fixa matsäck för dagen, samlas med andra "idioter", de ska placeras ut på rätt ställe och få rätt information för att kunna göra ett bra jobb, låååååång väntan bitvis innan den riktiga tävligen börjar. Och så börjar det låta rallybilar. Och så börjar det lukta avgaser, damm, ibland skog. Då är det kul. Men så kommer det några besökare som bara LYSER av lycka för att de ska kolla på rally. Eller så pratar man med förare/co-driver och de bara berömmer rallyt och sträckorna de kört innan vår. DÅ, är det så det ryser i kroppen. När allt klaffar, alla är nöjda, allt stök, tid, fixande har gett resultat och det flyter på.
Så det är bara att inse, lite dum i huvudet är jag iaf. När jag kunde vara hemma och baka äppelpaj, läsa en bok, gå en runda eller bara vara.
Fast det ÄR kul att ha detta ihop med gubben, planera, fixa folk, träffa glada människor på rallymötena och lära känna en massa, massa nya människor!
För prata, DET TYCKER JAG JU OM!!!!

Ha en underbar dag, KRAM Mona

En blogg till

Nu har jag fixat en blogg till. För den som vill, skicka din mailadress på FB så fixar jag att du får behörighet. Med förbehåll att jag känner att jag vill dela det med dej..... Ta nu inte illa upp, men hela grejen med en blogg till är ju att jag själv kan välja läsare.

Iaf så består denna dagen av planering av framtiden, stryktvätten Allan och äppelpajsbak. Får fikagäster vid 16 som jag har LOVAT äppelpaj. Har ett nytt recept, som jag då själv inte får smaka. Men enligt testpersonerna igår så var den jättegod. Men, ja,ja, får väl inse att Nathalie är bättre än jag på det. Kniper det får jag väl köpa tjänsten av henne..... för inte blir min lika god, trots samma recept.

Njuter av det härliga höstvädret. Längtar efter att få gå en runda i skogen och sparka i höstlöven! Ska köpa mej ett par nya färglada stövlar. Och ett par rejäla skor att ut och gå i, nu när mitt nya liv är på gång.
Passar bra nästa vecka, för på tisdag ska jag lämna katten vid 8 på djursjukhuset i Växjö, lämna en bekant på sjukhuset vid 9.30 och sen hämta katten vid 15. Jag kör ju inte hem emellan. Sen är det kvickt hem, fixa mat till familjen och till frissan vid 17. Och motorklubben vid 19. Sen är den dagen slut! Och jag med troligtvis.

TUR att inte alla dagar består av fullspäckade schema.
Njut av livet en stund, det försvinner så fort. KRAM Mona

Tja, jag undrar och funderar

Nu är det allvar! Operationen ska bli av och det känns så bra. MEN, känner att det är "för mycket" att dela med sej till "alla" som kan läsa detta. Så nu undrar jag, är jag knäpp om jag skapar en blogg om min operationen och allt däromkring? Isf får det väl bli med lösenord eller hur man nu löser något sådant. Så blir det bara såna som jag vill ska läsa som kan läsa. Kan man göra så? Jag kan ju ingentin om sånt här, kan ju inte ens få in besöksstatistik. Ngn som vill hjälpa mej?
Tyck till, är det någon som vill läsa det?

Sov så gott och hoppas du drömmer härliga drömmar, Mona

HURRA!!!! och jäkla skit......

Dagen började inte så bra, men NU är jag så glad, så glad.
Tänk att ett telefonsamtal kan göra så stor skillnad. Både bättre och sämre.
Men idag var det bättre!!!! I allra högsta grad. Har stått i kö för operation sedan i mars. Ringde i augusti och kanske, kanske skulle det bli innan jul. Men idag ringde de och undrade om jag ville ta ett återbud. Men HALLÅ!!!! JAAAA, såklart.
Ska nu opereras den 5/10 och kommer att vara sjukskriven i minst en månad. Och som jag har längtat så är jag SUPERDUPERJÄTTEGLAD!!!!
Men..... precis som på myntet så finns det två sidor.
Har ju glatt mej så mycket åt att vara stäckchef på Ryd Rallyt den 10/10. Alltså jag har LÄÄÄÄÄÄNGTAT till att få vara på egna ben och styra och ställa. Men som nyopererad kan jag inte vara det. SNYFT!!!
Dessutom har vi skolträff för oss som slutade 9-an för 25 år sen den 17/10. Och den har jag sett fram emot, men ...... ja, åka dit kan jag ju men inte äta och dricka.
MEN det är en bagatell i det stora hela.

Jag är så glad för jag är lycklig, jag är så lycklig för jag är glad! KRAM

Utmaning från Nina

Jaha, beskriva någons blogg med ETT ord. Det är ju inte det lättaste. Att läsa Ninas blogg är ju så mycket. Men, men ett ord är det sagt.
Jag tycker Ninas blogg är BERÖRANDE.

Och nu ska jag utmana minst 5 bloggare. Så jag utmanar

Ida
Anna-Maria
Tina
Caroline
Åsa

KRAM till dej, Mona

Passa precis rumpa

Jag tycker det är så roligt att skoja och tramsa med folk. Det vet alla som träffat mej en gång. Eller hört mej, eller sett mej. Den finaste komplimangen jag kan få är när jag är hos folk och någon kommer och säger "Är inte Mona här?". Alltså HUR kan man missa mej? Jag syns väl och hörs väl ALLTID! Och antingen vänjer man sej, eller så undviker man mej. En del har mardrömmar länge, men det är mer deras problem än mitt. Iaf idag kom en korpulent man i sina bästa år hit. Han är ganska så känd för att vara högljudd och vältalig, lite som jag!!!! Men han har en sådan rumpa som är "passa precis rumpa". Och det var jag ju tvungen att tala om, sätter såklart mina händer och nyper till. Visar sen mina skålade händer för honom och hans fru..... och talar högt och tydligt om att han har en fantastiskt fin passa precis rumpa för mina händer! Och han rodnar! En karl på snart 50 år som rodnar! DET tycker jag är härligt. Och jag hoppas han blev glad, jag får väl säga det igen när vi träffas så han fattar att jag inte drev med honom, denna gången.

Annat var det när det begav sej och jag var ung och oförstörd. Kan ju säga att det är mer tur än skicklighet som gjort att jag inte fått en smäll när jag dundrade fram till främmande killar och placerat mina händer på deras läckra rumpor och talat om att de har en passa precis rumpa. De flesta blev glada, snopna och bjöd på något att dricka och kanske en dans eller två. Och satsar man inte kan man inte vinna! Och hade inte Richard kommit hem till mej på kaffe i arbetskläder så hade jag fortfarande bara varit kompis med honom. För hans rumpa i Fridafors bruks arbetskläder.... ja, då blev det såhär. Det är ju tur att skönheten sitter i betraktarens öga!

Hoppas du snart ser en passa precis rumpa! Kram Mona

Ledsen

Cancer, det är allt en jävla sjukdom!

Goda vänner

Var kommer allt goda, rara, fina, trevliga och omtänksamma människor ifrån? För just nu känns det som att ALLA är runt mej. I vardagen, när jag handlar, på möten, hantverkare, de som får bilarna lagade, jobbet, "gamla" arbetskamrater, vänner i närheten och vänner på avstånd, gamla bekanta och nya bekanta, på Faceboook, alla fina bloggar jag läser och framförallt i lokala butiker och föreningar.
Alltså, självklart alla är ju inte så trevliga. O det märks att alla inte gillar mej. O det behöver de inte göra. För det är så många som är så glada och omtänksamma och bara bryr sej. Jag gillar livet just nu!

Senast igår var en så bra dag. Dagen började kass, hade migrän. Men tablett och sömn fick livet i balans igen. Fick besök från Stockholm, en snygg trevlig kille som Richard skulle hjälpa. Och som vanligt dundrar jag på och bara frågar. Visste sen tidigare att han jobbar med lite hemsidor och är en allfixare. Och, jag gjorde nog bort mej, igen. För han har någon hemsida som heter...... stylesearch.se och är visst jättestor, plus att han har moppenet.com och så säljer han stjärnor????
Jaja, det är bara och inse, jag gör bort mej HELA tiden. Inte för att det gör något, men jag kanske, kanske, kanske inte ska vara lite spydig mot alla. För naturligtvis fick han pikar för att han är stockholmare, snygg, trevlig, kör fin bil..... Men hallå... VEM kan missa tillfället att vara spydig när det kommer en SNYGG kille som kör en pickförlängare, kör över 50 mil för att Richard kan, telefonen ringer hela tiden, hittar inte någonstans utan GPS och kör dessutom fel...., tycker att tjejer ska se ut som Barbiedockor och helst dyrka honom men ha ett eget liv????
Det är ju bara läge för att vara spydig, hela tiden.

Det var inte så allvarligt att jag var spydig, han säger att han tycker om att vara hos oss. Allvarligt däremot var det när jag var 18 och jag handlade på Domus i Karlshamn. När jag kom till frysdisken så stod min mormor där och putade med baken och skulle ta något djuuuupt ner. Jag går fram och daskar till henne i baken med hela handen så det låter och säger samtidigt högt och tydligt "Här står du med din stora röv". Men mormor hade nog lånat ut röven till någon annann! För ansiktet och rösten o resten av kroppen var INTE mormors!!!! Snacka om att tanten var ARG!!! För så kunde man inte säga till någon, bete sej på det viset osv. osv. Trots att jag sa att vi har den humorn och att min mormor inte hade tagit illa vid sej så..... I över 1 timme fick jag stå där med skammen innan tanten lugnade ner sej och jag fick gå... Och i flera år var hon sur när vi mötte varandra på stan och munnen hennes blev som en höneröv. Ja, ja, livet är kul nästan jämt. Mormor, hon skrattade gott när jag berättade det för henne.

Hoppas du får skratta idag! KRAM Mona

TACK

Kan bara säga att en liten tjej gjorde min dag fullkomlig idag! Lagom trött efter att ha jobbat, kom jag hem och på köksbänken låg ett litet fint paket med mitt namn på. I det så låg det en jättefint pärlhalsband. Då alla mina är för stora för sådant nu så blev jag mycket, mycket fundersam.
Skenar ut till gubben som berättar att det kommit en liten tjej som gjort detta till MEJ och det var mycket, mycket viktigt att lämna. Och så var jag inte hemma!
Jag ringde iaf och pratade en stund och talade om att jag blev så glad att jag började gråta. För vi känner varandra inte så väl, vi umgås inte och har bara träffats några gånger. Och så har hon tänkt på mej, bara sådär! Kommer att ha detta på mej och njuta av att vara omtyckt!
TACK, kvinnan med de magiska händerna för att du har så fina barn!

Hoppas du också är omtyckt idag! Kram Mona

Ida

GRATTIS IDA PÅ NAMNSDAGEN!!!!!!!!!! Världens finaste tös!



För visst har jag tur, som har tre så fina barn. För jag tänker faktiskt skryta och säga att jag är stolt över mina barn! De är söta, fina, snälla, duktiga i skolan, ofta hjälpsamma hemma, sällan bråkiga, har humor, har empati och är alldeles, alldeles vanliga ungar.

Senast igår blev jag tårögd, när Marcus lägger armen om mej när jag står och lagar mat och han provsmakar potatismosen och såsen, och han säger då "Mamma, du är inte snäll mot andra människor! För du lagar så god mat att INGEN annan har en chans". Att han tycker det är ju kul, men att han säger det är ännu roligare.
Idag har jag ringt till chefen för Solängen i Ryd. Marcus ska ut på praktik v 3-7 och vill gärna vara på hemmaplan. Och eftersom vi har ett fantastiskt fint servicehus med alldeles alldeles underbar personal, så ringde jag och kollade om de vill och kan ta emot honom. Vet inte riktigt hur det funkar eftersom han går i skolan i annan kommun, men det löser sej väl. Får svar efter deras personalmöte. Men..... tror och hoppas på posivit besked. Eller vad säger ni som jobbar på Solängen som läser detta, visst vill ni ha min stora, söta, fina son hos er!!!!!

I övrigt är livet ganska bra. Jag säger ganska för min svärmor är ju sjuk. Även om jag inte kan göra så mycket, så finns hon ju i tankarna. Inte hela tiden, men ofta. Tar mycket energi. Men det är ju så det är, livet. Lever man så ska man ju dö.
Det svåra just nu är att hon har så ont och inget smärtstillande funkar. Det som borde funkat tål hon inte. Så det känns så maktlöst, att hon får ha så ont. Och egentligen så är väl inte döden så otäck. Det är mer att hon vill ju LEVA! Men leva och ha så jävla ont, då kan det vara.

För det kommer att bli så tomt. Är iaf glad att vi alltid har talat om för varandra hur mycket vi tycker om varandra. Och VAD vi tycker om! Så min svärmor vet precis hur mycket och varför jag älskar henne, precis som hon är. Och vi vet, att hon tycker om oss, med fel och brister. Det är skönt att ha den vetskapen, nu när livet är på väg att rinna ut för henne. Att VETA och inte behöva säga allt nu när livet ändå är jobbigt. Utan det räcker med en klapp på kinden, en blick eller ett vykort, så vet både hon och vi vad vi menar. Det måste vara kärlek, när den är som bäst.

Önskar dej en dag fylld av glädje, Mona

KRAM

Ta tillvara dagen idag. Imorgon vet du inget om!
Säg till de du tycker om, att DU TYCKER OM!!!
Njut av stunden som är NU!
Var tacksam för livet du har!
Gör det som är rätt i ditt hjärta, resten löser sej!



Kram till alla! Mona

Ibland så....

blir jag så fundersam över mej själv och saker runtomkring.
Försöker vara ärlig och rak och "bra". Lyckas ibland bättre, ibland sämre. Men jag är ju som JAG ÄR. Behöver inte vara omtyckt av alla. Men vill att mina åsikter och mitt "tänk" också ska respekteras och diskuteras. Även om jag har fel. Vilket ju händer ibland... ganska ofta. Fast sällan om man tänker på hur mycket jag pratar.

Allvarligt talat, VARFÖR kan människor inte vara ärliga och säga och stå för det dom tycker. HUR kan en människa verka glad att se mej, prata, fråga, skratta och söka kontakt lite emellanåt utan orsak och sen bara tycka annat egenligen enligt tredje person. Kommer INTE att konfrontera, däremot vänta ut. För det är inte första gången. Men jag tänker inte bli arg, ledsen eller ens besviken idag.
Jag tänker kallt konstatera att denna personen är såhär, jag är som jag är och det gäller att GILLA LÄGET! För jag kan inte förändra någon annan mer än mej själv.
Och det gör jag, jag ändrar, växer, lär mej och lyssnar hela tiden.

Tänker inte låta någon annan bestämma hur jag ska må, och jag SKA må bra idag.
Kan det inte sägas till mej så vi kan ha en dialog, då finns det inte.

Jag brukar säga "Hur ska jag veta att jag gör fel, när ingen talar om vad som är rätt". Så, så får det bli!

För varje minut av ilska eller ledsenhet, är 60 sekunder av glädje som missats.

KRAM, och hoppas av hela mitt hjärta att du väljer ATT DU ÄR BRA istället för motsatsen/Mona

Vänskap

Vänner, en skattefri förmögenhet, brukar jag säga. Och visst är det så. Tycker internet och mobiltelefon är underbart. Man kan hålla kontakt hur lätt som helst. Ibland så lätt, att det skönaste är att bara dra ut telefonjacket, bryta strömmen och stänga av mobilen. För man är ju nåbar, alltid. På promenader, vid bilkörning, på semester, vid middagsbordet, i affären, på kalas, framför tv-n.
Jag brukar lägga av telefonluren när vi ska äta middag så vi får en stund med lugn och ro. För det ringer ju ofta någon om bilråd. Och gubben, han kan inte säga NEJ!. Hen ska bara............ Vi har gemensamt bestämt att vi får inte ha mobiler med vid matbordet. Dvs inga sms eller samtal får besvaras eller skickas. Klart det finns undantag, men för det mesta funkar det bra. Tycker det är viktigt att vi sitter ner, tillsammans och pratar om dagen, vad som varit bra, roligt, jobbigt eller vad som helst. Är ju sällan en måltid utan gapskratt. Men så är vi inte heller kända för att vara tysta och försynta heller......

Tycker livet är i ett bra skede nu. Många människor som jag fått en närmre och bättre relation med tack vare internet. Jag kan ju själv välja vad, när och hur jag loggar in. Men får många goda skratt via Facebook. Det måste jag erkänna. Lätt att nå folk, lätt att chatta och så kul med dessa meningslösa eller viktiga saker som vi alla lägger ut. Inte för att det ersätter att träffas "på riktigt", men visst är det roligt att kunna dela med sej, få bry sej, skratta med/åt någon eller bara få uttrycka en åsikt. Viktigt eller inte, så kommer det en reaktion.

För mina barn är det också bra, det här med internet. I lagom dos. Men barnen har vänner som hela vårterminen var här efter skolan ibland. De levde gömda med utvisningshot över sej. Så det var lite pyssel med att få allt att funka och att få dem att få några timmar av vanligt liv. Är glad att vi kunde finnas för dem. Fick många goda kramar och många skratt. Många förtroenden också. Men under sommarlovet verkställdes utvisningen så de är tillbaka i sitt hemland. Och som tur är så har de tydligen tillgång till internet ibland för Ida brukar chatta med Ereza. Är så glad att de fortfarande kan ha kontakt, fast de är så långt borta.


Överst, David, Altin och Alban. Längst fram Ida, Ereza och Marcus

Tycker det är konstigt att vissa människor kommer in i livet så himla rätt ibland. De kanske bara finns där ett kort tag, en del blir för alltid. Somliga vänner blir mer ibland och mindre i perioder men de finns alltid kvar. Några kliver fram när det blåser som värst, andra försvinner vid en liten bris. En del människor tycker man om direkt, en del växer det fram, en del överraskar när det har hänt något.
Men så finns det de som finns där alltid, i evigheter och bara tycker om en som man är. Alla är viktiga för att livet ska funka.

Så har jag inte sagt det till dej på länge, så är du viktig för mej. Jag tycker om att prata med dej, krama om dej och kanske skratta med dej. Behöver du skälla, gråta eller bara vara, så är du välkommen då också. Jag kanske inte kan hjälpa dej, men jag kan i alla fall lyssna och finnas. För jag lovar, är det inte rätt läge just då, så säger jag till. Om du lovar detsamma! För så många, goa, ärliga, mysiga, kramgoa, berörande, kloka och fina människor som finns omkring mej nu, det är lyx. Jag njuter av varje minut! Gamla vänner, nya vänner, familjen, arbetskamrater från "förr" och nu, grannar.....
En stor kram till dej! Nu ska jag gå och njuta av min underbara familj/ Mona

Varför tar det aldrig slut????

Jag menar tvätten! Igår var tvättkorgen TOM! Bara det är ju helt fantastiskt! Men så strök jag och fick undan all ren tvätt också, jag menar ALLT! Och nu har jag 7 maskiner att köra...... Ida kom med en HÖÖÖÖÖG innan hon gick till skolan. David (som är hemma och förkyld) kom med en HÖÖÖÖÖG när han vaknade. Och sen kom Marcus (som är ledig idag) men en jädra HÖÖÖÖG till + att han hade bäddat rent.
Så hej och hå, nu vet nu var jag ska lägga min engergi idag. Mellan tvättmaskin och dammsugare och kanelbullar. För det SKA jag göra idag. Igår räckte tiden och orken inte till.
Men det är synd att man inte kan städa och tvätta en gång för alla. Eller var 10.e år, som man målar huset, DET skulle jag tycka om.
Förvisso vaknade jag idag med en OERHÖRD lust att skotta snö!!!!!!!!!!!!!!! Så DET slipper jag iaf.


För att visa hur killen jag missade på ett kort ser ut så sätter jag in denna bilden idag. Marcus och Kalle vid Ebbamåla Bruk en Järnnatt förra sommaren.

Ha en fortsatt underbar dag, Kram Mona

Konstigt

Ibland kan jag inte låta bli att bara förundras. Det blir lite känslan som Astrid Lindgren beskriver i Emil i Lönneberga. "När två pojkar av samma sort möts, då tänds en stjärna". Och så känns det ibland. Senast häromdagen när vi satt ute och åt så kom "Bonudd". För alla som inte vet så har han haft en bilskrot och mekar med bilar. Kallas Bonudd, för där bor han. Hur enkelt som helst.
Men när han och gubben börjar prata, så kommer det ut ord ur deras munnar som ingen människa kan förstå sambandet av..... Det pratas konsistens, material, hållfasthet, tillverkare, utbytesdelar mm. Det värsta är inte det som kommer ut munnen på den ene, utan att den andre nickar, ser glad ut och svarar. På samma språk! Kan ibland få "tvärtomkänsla" när jag är hos läkaren eller lyssnar på någon som pratar om något jag inte är intresserad av. Att jag ser munnen röra sej, hör att de pratar men förstår inte vad de säger. Och då är det ändå på det språk som jag förstår.
Vad jag tycker är roligt är när jag träffade Richard och det pratades rally och bilar så fattade jag absolut inget. Men nu, när jag är engagerad en del i rallyt och får en massa massa information om bilar, delar och mojänger så känner jag igen och förstår en del. Inte allt, inte så mycket alltid, men det är så roligt att lära.



Det finns ett märkligt fenomen här hemma. Att jag pratar och barnen svarar. Jag VET att de har hört mej, för de svarar. Men VARFÖR lyssnar de inte? För så är det ofta.Och sen låter de snopna när jag höjer rösten och är lite irriterad för inget händer.... Är likadant när de letar efter något, de tittar men ser inte och genast "Mamma, var är.....". Men hallå!!!!!!!!!! OM de letar efter tejp, så är det antagligen, troligtvis och med stor sannolikhet i lådan där vi har tejp, pennor och sånt. Har ALDRIG haft tejp i kylskåpet, skohyllan eller i tvättkorgen. Däremot har vi haft en köttbulle i o´boyen........
Vilket kräver en förklaring, som är enkel. Ibland har vi köttbullar som pålägg, och någon har helt enkelt i ett förvirrat tillstånd tappat en köttbulle. Det konstiga är att någon har tappat den och inte letat upp den. Det normala är att så är livet hos familjen Almqvist. Här kan allt hända.

Hoppas du får en fin dag och många goda skratt, KRAM Mona

Stolt

Måste erkänna att jag i veckan blev mycket stolt över Marcus. Jag är stolt över alla tre. De är fina och goa och duktiga alla tre.
Men tycker att Marcus är modig som vågar bjuda på sej själv. Som ny elev på Väggaskolan (med 1100 elever eller så), klär han ut sej till tjej när de har nollning i hans klass. Med 28 tjejer och 3 killar så...... kunde han valt att låta bli att göra så mycket. Men han är antingen eller.....
Så vi köpte strumpbyxor, nagellack och smycken. Letade upp en klänning och handväska.
Får säga att det var en MYCKET märklig känsla att måla ceriserosa nagellack på honom. Men naglarna på fötterna och händerna blev så rosa och fina.
Nästa knäppa känsla blev när jag skulle hjälpa honom på med STRUMPBYXORNA! Höll på att skratta ihjäl mej när han gick iväg för att klä på sej för att kunna åka bussen.
På skolan fick han hjälp av klasskompisarna att göra en make up.
Och han gjorde succe! Mest när han visade att han hade målade naglar......

Men är så stolt över att han, trots stamning VÅGAR göra detta. Härligt att ha så bra självkänsla att våga bjuda på sej själv såhär.




Så till mina fina barn, Ni är glädjen i mitt liv! Tro på er själva! Ni är bra! ALLTID! Och till alla andra, ni är också bra, tala om det för dej själv, NU! KRAM

Puckat

Det är inte alltid det blir som man tänkt, men det kan bli bra ändå. Ibland.....

Tänkte jag skulle vara smart vad gäller bloggen och ligga lite före vad gäller bilder. Så jag har sparat några inlägg med bilder för att kunna skriva text när andan faller på. Men inte f-n trodde jag att det publicerades som den dagen jag sparade det..... trodde väl i min enfald att det skulle bli samma datum som jag publicerade. Ja, ja man lär sej något nytt varje dag. Så det är möjligt att några inlägg kommit lite puckat.

Vad som inte är puckat är att jag är ledig till söndag, är sugen på att hoppa i vattenpölar, baka kanelbullar och läsa en bok. Men.... måste ta tag i den stora tvätthögen ALLAN. Tur att allt är rent och bara ska sorteras, vikas och strykas. Tur är det också för jag tycker om att stryka och har en (förhoppningsvis) bra film att titta på samtidigt. Och att ICA har öppet till 21 så jag hinner se den och lämna tillbaka den i rätt tid.

Och en STOR KRAM till MO, som ska ta beslut idag! Bekvämt att stanna, lärorikt med något nytt!

Önskar dej en fortsatt bra torsdag! Kram Mona