Hur kan man bli så glad för så lite???

Alltså, jag bara undrar? Vad är det som gör att gubben blir så lycklig och utropar "Mona, kom och titta" och förväntar sej att jag ska tycka att det är något speciellt med en innerskärm till en Puch Dakota.
Men hallå, efter 15 år borde han väl veta att mitt intresse för dessa konstiga bil och moped delar är noll och inget.
Men han fortsätter att försöka omvända mej, men nejhe det går inte.
Och han förväntar sej att jag ska säga "Men ååååhhhh, så fin, köp den, köp 2"


Kan någon annan se skönheten i detta????
Ja,ja, den som blir glad åt lite, blir glad åt mycket.
O han är mest glad hela tiden.
Må väl, KRAM