Sorg

Inatt dog min svärmor efter att ha kämpat mot bukspottkörtelcancer.
Så ledsamt och jobbigt och ändå så känns det som äntligen.
För så ont, så jobbigt som hon har haft det borde vara förbjudet. Så korkade som en del läkare har varit borde vara straffbart.
Men sista tiden var iaf smärtfri och hon somnade in lugnt och fint.
Nu är det minnena som får glädja oss.

Barnen var lite arga och ledsna för att deras farmor var sjuk.
Men jag frågade då, VEM ska vara sjuk då?
Vems son, dotter, mamma, pappa eller farmor ska vara sjuk och dö då? För ALLA har förhoppningsvis någon som tycker om en och som saknar och sörjer om man dör.
Döden måste finnas, för om ingen dör så kan ju inte någon ny födas.
Stannar vi livet för alla i hela världen NU!!! så är ju inte det så kul heller.
För jag vill inte ha tonåringar i huset resten av mitt liv. O ni vill väl bli vuxna och få egna barn?
ALLA kan inte leva för då får vi inte plats på jorden.
Att vara ledsen är ok, att vara arg och bitter är inte bra.
Och det viktigaste av allt, Det är bättre att ha älskat och kännt sej älskad och bli ledsen än att inte ha upplevt kramar, skratt, kärlek och förtroenden.

Så nu mår de ganska ok. Ganska ok är bra. För det kommer dagar och stunder som är jobbiga och hemska. Och det kommer bra och roliga dagar och stunder. Det är bara att ta sej igenom allihopa.

Någongång för länge sen såg jag en film som utspelade sej "efter döden". När man dött så var man på en plats man trivdes och i den åldern man mådde bäst.
Vilket för mej är en härlig tanke! Så jag tror att svärmor är ca 45år, jeans, vit skjorta och svart väst och sitter bredvid Elvis Presley och säger "Come on, play some rock for me". Och de spelar och sjunger och har det härligt. När hon tröttnar på Elvis så går hon till sin husbil och hämtar en stol och sätter sej vid sjökanten i solnedgången, löser korsord och väntar på Iréne. Fiskespöt till henne ligger och väntar.

Om en stund ska vi köra hem till Iréne och krama om henne. För vi som lever, vi måste ta tillvara stunderna och vara rädda om varandra.
Kram till dej,Mona