Så tomt, så tomt

Idag är det en månad sen svärmor dog. En månad som har gått ganska fort, men som har varit jobbig. Nu börjar vi väl landa i den nya verkligheten. Vilket gjorde att helgen som var innebar mycket känslor. Alla var trötta, dämpade och irriterade. Men det är ju så också, när man är ledsen.
Så idag tänker jag extra mycket på Iréne som nu är själv. Vi här hemma, vi har ju varandra att prata med, krama och pyssla om hela dagarna. Men för Iréne är det nog tomt.
Men är så glad att jag har Iréne, hon är min svärmor, barnens farmor och Richards extramamma. Hon kan inte ersätta Marianne, men hon kompletterar, och har alltid gjort.
Men Marianne var unik. Speciell. Fantastisk. Envis. Framåt. Ärlig. Humoristisk.

När Marcus började på dagiset i Ryd var han 4½ år. Som ny i byn var jag inte så kaxig. En dag när jag hämtade Marcus så tog personalen mej åt sidan och berättade att han fått tillsägelse, för han gick och sa en ramsa om "att sticka japaneserna i röven så de dör". Och så fick man inte säga. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men jag skämdes som en gris. För helgen innan, då hade vi träffat Marianne och Iréne. O då hade Marianne lärt Marcus en ramsa. "I Kina går kineserna med långa bamburör, och sticker japaneserna i röven tills de dör".
Vad Richard och Marianne skrattade när jag berättade vad Marcus gjort!

När Ida var omkring 7år och hade sitt dockskåp, hängde hon en filt över dockskåpet när farmor skulle komma. Bara för att annars plockade farmor i ordning i skåpet så Ida inte hittade någonting. För det SKULLE vara i sådan röra som hon själv hade gjort. För farmor, hon var så petig o noga.....

När David började förste klass så kom han hem varje dag, med nya blåmärken. En dag ringde han farmor o beklagade sej lite om att han var full med blåmärke. Farmor frågar då om han inte kan GÅ över skolgården och GÅ på skolan. Då svarar David, lite förnärmat "Men farmor, Jag GÅR faktiskt!!! De första fyra stegen.

Så njut av stunden som är nu! Krama någon du tycker om, tala om dina medmänniskor att du tycker om dem, var glad över att du har ett fint liv.
För vips, så försvinner en människa som du tycker om.
Lev idag, imorgon vet vi inget om! KRAM Mona