Yipppiiiiieee!

Ett stort personligt mål är nått idag!!! O det känns så bra. Har förvisso många små mål hela tiden, men detta, det var efterlängtat!
Ökar min motivering o fokusering o nu fortsätter jag framåt.
Allt i livet är inte solsken, funderar på ganska... omvälvande saker. Men för mej o familjen, positiva. O visst är det kul när det händer saker.
O när det som nu för mej, är lite mycket negativt från ett håll, så ser jag det som att det stärker det jag redan tänker o känner.
O det som inte dödar, det härdar!
O när man väl har kommit till botten, då kan det bara gå uppåt!

Det är tur att det är så mycket annat som är positivt att livet ändå känns som en dans. För livet, det flyter på bra.
Men det hade varit skönt med en lugn dag, med sovmorgon o bli bjuden på middag.
Skönt med sommarlov snart, då, då ska jag tvinga mina barn att laga middag till mej. O jag ska bara sitta i solen, med en bok o vänta o njuta.
Tills dess, njuter jag av stunden, solen, livet, vänner, familjen o framtiden.
KRAM o ha en go dag, Mona

Är privatlivet privat, eller.....

Som arbetsplatsombud så får jag en del bra information. Och i dagarna kom detta, Det du skriver på nätet kan kosta dej jobbet. Faktiskt något att tänka på, för det jag skriver ÄR ju faktiskt offentligt. Eller så kan man ju göra som jag, ha en som "vem som helst" kan läsa och så en som bara är "för utvalda".
Ett enkelt sätt att ha ett ställe att "kräkas" på i trygg miljö.

Hur tänker du när du läser artikeln? Är det ok att arbetsgivaren tar med privata saker i bedömningen av sin arbetspresentation?
Eller är det som händer privat, privat?
Får man skriva och tycka vad man vill om sin arbetsgivare, kunder, kompisar, grannar och andra man möter. Får man tycka vad man vill?
Ska man särskilja privatliv och arbetsliv i allt, eller går det i ett ibland?
Vilka värderingar är viktiga? Hur FÅR man skriva? Göra? Tycka?

För visst kan man vara en bra dagisfröken även om man gillar att strippa?
För visst kan man vara en bra chef även om man är homosexuell, mc-körande och piercad?
För visst kan man vara en bra arbetskamrat och styckare även om man är en tatuerad, skild, hårdrockare som gillar att festa?
För visst kan man vara en lojal arbetare fast man slår sina barn?
För visst kan man vara en bra försäljare även om man är rasist, bor i husvagn, gillar kanelbullar och cyklar till jobbet?
För visst kan man vara en fantasktisk datatekniker även om man är 5-barns förälder som gillar att blogga, baka och dricka öl?

För det är ju inte alltid det som syns som är värst?
Ha de´, Mona

Underbara dag

Att vakna o känna WOW ännu en bra dag, det är så härligt.
Fåglarna kvittar, snön smälter, solen kanske kikar fram idag, jag ska baka några tårtor o några muffins o livet bara flyter på.
Det är konstigt hur allt kan vända.
När jag var 6 år bestämde jag mej för att jag skulle jobba med människor, med gamla, sjuka o behövande människor. Det var mitt "kall".
O det har hela mitt liv känts rätt. Att få finnas o göra något för någon annan, oavsett om det har varit långvården, intensiven, ortoped, servicehus, hemtjänst, gruppbostad eller personlig assistent så har det varit rätt.
Även privat för släkt o vänner o så några till så har jag alltid "ställt upp".
Vill tro att jag har varit bra på det jag gjort o brunnit för.
Men någonstans de sista åren har jag tappat sugen.
O det får man INTE göra när man jobbar i det sådant yrke. Man får inte tappa glädjen, lusten, hjälpsamheten, proffsigheten eller kompetensen.
Men jag tycker inte det är roligt längre.

Då är ju frågan vad jag ska göra istället?
För det är ju trots allt lågkonjuktur i landet/ världen.
Men efter att ha funderat länge, mer än 2 år, så har jag nu bestämt mej.
Det är dags att byta bana.
O samtidigt som detta är jäkligt spännande, lärorikt, positivt o utvecklande, så är det ju lite sorgligt att känna att jag har inget mer att ge som personal i vård/omsorg.
Men, var sak har sin tid. O det är bara att inse när det är dags att gå vidare.
Det är det NU!
Så frågan är inte OM jag ska starta eget, frågan är NÄR!
Frågan är inte vad, utan VAR i Ryd!

Med enormt stöd av familjen, vänner, övriga i "bn" som jag har berättat för så känns det rätt. Helt enkelt fantastisktunderbartkanonrätt!!!!

O det kommer att bli en spännande resa. För jag vet målet o vägen dit kommer att bli så spännande.
Var på inspirationskväll i Växjö igår med ALMI. O nu är jag ännu mer taggad.
Det känns så rätt, det känns så rätt, det känns så rätt!!!!!!
Dessutom är det starta-eget-kurs med start i april, o "annan kurs bra för verksamheten" i Järfälla i april och maj. Vilken jäkla tur!!
För ju mer jag kan innan start, ju bättre blir det.

Nejhe, en dag utan starta eget tänk är planerat. Dags att kavla upp ärmarna o sätta igång. Lusten o livsglädjen hittad. Städ/bakmusik på.

Ha en underbar dag, gör dej själv glad! Köp en bukett blommor till dej, beröm dej själv för att du är bra, säg till dej själv att du är BÄST! KRAM Mona

Vem är du???

Märker ju att det är några stycken som är inne o läser min blogg varje dag. Men det så få som kommenterar. Så snälla, snälla, snälla, snälla...... lämna ett avtryck.
Bara ett Hej! Från..... ja, vem du nu är. DET skulle göra mej glad! Hela dan!
Fast jag är egentligen glad ändå. För har gjort allvar av mina drömmar o samlar nu fakta och kunskap. Terroriserar andra människor och utnyttjar deras kompetens/ kunskaper. Ska gå utbildningar o träffa rätt folk framöver.
Det är så spännande!
O gubben o barnen är helt klart med på resan till 100%!!!
Det är så ROOOOOOLIGT att leva!

Kom ihåg att göra någon glad idag!

Ha en underbart vanlig o kramgo tisdag, Mona.

Hjältar

Dagens rubrik på bland annat Aftonbladet är ju om soldaterna som har blivit dödade i Afganistan. O jag tänker mycket idag på deras anhöriga, deras vänner och kamrater. För det är modigt det de gör. Åker ner och försvarar och medlar i krigsområde.
Eftersom en kille jag har jobbat ihop med är där nere så kommer det så nära, det som händer.
O det är ju sådana killar och tjejer som är där nere.

Arbetskamrater, skolkompisar, söner, bröder, mammor, pappor, systrar, kusiner, döttrar, grannar, lekkompisar, kompisars syskon, arbetskamraters barn, alltså alldeles alldeles vanliga människor som brinner för något.
De tror på att man kan förändra, påverka och bygga upp.
De tror så mycket på det, att trots att det kan kosta deras liv, stannar och gör sitt jobb.
Så kan bara ödmjukt tacka dem alla, för att de vågar, tror och engagerar sej i andras liv och vardag.
De är i mina ögon hjältar allihopa!

O alla anhöriga är hjältar som stöttar dem i sitt kall.
Mina tankar går ikväll till alla som sörjer, alla som kämpar, alla som tror på möjligheten att förändra.

Var rädd om dej, KRAM Mona

ILSK som ett bi o lite ledsen

Är jag för tillfället på en förening nära mej. Eller inte hela föreningen.
Bara på vissa ej fungerande delar.
Eller på vissa beteenden hos somliga!

I en förening ska det vara demokrati!
I en förening ska vem som helst få nomineras till vilken post som helst och sen ska medlemmarna på årsmötet avgöra vem som är bäst lämpad.
Det ska inte vara så att "någon" ska bestämma att någon annan inte är rätt man/kvinna på posten och därmed ska personen inte ens nomineras.
Det är för jävligt!

Så nu byter jag och gubben till en annan klubb. Jag måste vara medlem ett tag till, tyvärr då jag nyss betalat in XXXXkr för att kunna använda vissa saker jag behöver.

För både jag och min gubbe är överens om att är man inte välkommen så ska man inte dit och störa heller. Då ska man lämna dem i fred.
Så GOOOODBYE med engagemanget, tänkta aktiviteter, förslag till medlemsraggning, letande av folk som ställer upp och telefonsamtal.

Trist att behöva köra 4 mil till en förening istället för 2 kilometer.......
Men, sånt är livet.
Gubben har varit med i föreningen i 30 år, och nu ska han gå ur.
Det är många minnen, timmar, vänner och historier som kommer att fattas honom.
Men, så får det bli.
Vi får skapa nya minnen, nya timmar, nya vänner och nya historier i nya klubben o gilla läget som det är.

Må väl och var rädd om dej! KRAM Mona

Nycklarna hittade

Glädjen är stor idag när nycklarna är hittade. Dock hade någon slängt dem i en brunn, så det var lite jobb för vaktmästaren och en lärare att få upp dem.
Engagemanget var stort idag i skolan och många barn letade för att få de utlovade 200kronorna. Nu hittades de pga någons dåliga samvete......

Ledsen för att någon tar Davids nycklar och slänger dem en bit från skolan för att man är arg på David. Nu får ju vi som föräldrar till dessa pojkarna försöka lösa detta så de blir vänner igen, och sen gå vidare.
För ATT det har hänt, det kan vi inte förändra. Bara prata med killarna och försöka få dem att förstå allvaret i att göra dumheter.
O att saker alltid kommer fram! I synnerhet när man gör dumheter!

Frågan är då, hade jag varit så klok om jag inte gjort dumheter och blivit påkommen och fått lära mej det "den hårda vägen"???
Eller är en del människor kloka redan från början????
För jag var det iaf inte, och ibland är jag fortfarande inte riktigt klok, eller klok.
Ha det gott, Mona

i-lands problem....

I förra veckan så snodde någon Davids nycklar ur hans skåp på skolan när han gick bort och pratade med en kompis. Skåpsnyckel, cykelnyckel och husnyckel är borta. Vaktmästare och städeskor och övriga vuxna har haft koll, men nycklarna är borta.
Idag gick jag till klasserna och bad om hjälp att hitta nycklarna, för inte vill jag att en husnyckel är på vift, kommer den inte fram så får vi ju byta lås.
Men lovade den som hittar nycklarna 200kronor i hittelön. Berättade också hur mycket jobb det är med att byta lås och att jag måste polisanmäla för att de är ju stulna.
Barnen ville ut och leta direkt, för hittelönen verkade ju bra!
Och jag bryr mej inte om vem som har gjort det, jag vill bara ha tillbaka nycklarna.
Men en lärare var ganska irriterad över att de är borta när vi pratade sen och tyckte det var förjäkligt. O jag höll med, till viss del. För jag tycker det är tråkigt och onödigt, men det är ett litet, litet problem som går att lösa.
Hade jag bott på Haiti nu, så hade jag varit glad om mitt största problem i världen var ett par stulna nycklar!!!!!

För visst är det så, att det är inget stort problem att nycklarna är borta. Det är retfullt, onödiga pengar, trist och jäkligt onödigt. Men det går att lösa, ganska lätt.

För det är inte bara hur man har det som räknas, utan även hur man tar det.
När jag har jobbat helgen och kommer hem till kaos, så kan jag ju välja att bli arg för att det ser ut som f-n, eller bli glad att jag har ett hus och en familj att komma hem till.
När jag ska laga mat och vi helt plötsligt är 8 personer till middag istället för 5..... så kan jag ju välja att bli arg för att de inte har sagt till att vi är så många o maten kanske inte räcker, eller bli glad för att mina barn har vänner och att de vill vara här och äta med och oss och titta i kyl/frys och trolla ihop lite mer mat.
När jag ska ha mina sköna varma skor och vantar och ut och gå i det härliga vintervädret och skorna och vantarna är borta för Ida tycker de är goa, så kan jag ju välja att bli arg för att hon inte tar sina egna och jag får frysa, eller bli glad över att hon faktiskt varje morgon är i tid till bussen och faktiskt är så förståndig att hon klär sej så hon inte fryser när hon står och väntar på bussen.

Det finns så mycket att lägga energi på, som tar energi för en. O jag vill hellre lägga min energi på att vara glad, tycka om livet här och nu och vara tacksam för min familj, mitt hem, min hälsa och mitt jobb.
För det är i-landsproblem alltihopa.
För jag har pengar att köpa mat för och andra saker jag behöver, jag har ett bra hem, alla i familjen är glada, friska och mår bra, jag har ett jobb som jag trivs med och som jag ju får ganska vettigt betalt för, jag vaknar trygg varje morgon i att världen omkring är en bra plats, mina barn har möjlighet till bra utbildning, jag har flera goda vänner som finns där när det blåser.
Resten löser sej.

Så idag njuter jag av att jag har ett så jäkla bra liv, varje dag!
KRAM Mona

Tack min FB vän

Detta fick jag på Facebook av en vän och släkting när hon läst min blogg.
Måste erkänna att jag fick tårar i ögonen. Eftersom vi har pratat mycket genom åren, så värmer det extra mycket de orden hon skrev.

Vill ge dig en stor bamsekram för att du uttrycker så mycket glädje i det du gör, säger och skriver! Jag vet att det är äkta. Du har verkligen funnit kärnan i livet, d v s att allt inte är rosenrött, perfekt eller superduperkanon, men det finns ändå glädje, skönhet och värme! Det är ju det som är livet, vem säger emot?... Vi har pratat förut om detta och det är så skönt att bli påmind om vad livet egentligen handlar om, nämligen kärlek! Till varandra, till oss själva, till det runt omkring oss, till livet. Det är faktiskt så enkelt. Tack!

Jag skriver i bloggen för att jag tycker det är kul att skriva, kul att ha åsikter och kul att läsa andras bloggar.
Att jag kunde förmedla så någon kunde känna så, det gör mej rörd, mycket.
Men det känns bra, livet. Inte alla dagar, inte alla stunder.
Men för det mesta. Och även när livet ÄR jobbigt, så är det så mycket runtomkring som funkar och som är bra att det faktiskt känns som att det kommer att lösa sej.
För det är något som Richard säger ofta, det ordnar sej! ta det lugnt, vi fixar det!
Och det är underbart att ha den tryggheten i livet, att veta att vi, tillsammans fixar det. Fixar allt. Och blir det inte bra, så gör vi det så bra som möjligt.
För ärligt talat, så vill jag inte ha bra dagar jämt. För om livet inte var jobbigt o bråkigt o fattigt o stressigt ibland, skulle jag verkligen njuta av de små sakerna då? Jag tror inte det.
Så för mej, är vardagen festen i livet. O festerna, de är bara något att göra i väntan på att få gå hem till vardagen och livet.
Önskar dej en underbar vardag! KRAM Mona

HURRA!!!

Vilken bra dag! Har bara varit bra saker som har hänt.

Kramat flera goda vänner,
fått goda skratt,
god mat,
glada besked,
glatt en god vän med fika o blommor,
fått förtroenden,
njutit av solen,
njutit av stunden,
gett något vidare och fått bra respons,
kramat barnen,
hört barnen skratta,
fått puss av gubben,
fått brev från en mycket god vän,
hjälpt en tonåring som hade glömt nyckel,
fått komplimang,
en kompis ringde och har fått jobb,
beställt ett nytt kylskåp som kommer in till jul,
insett att det är en månad kvar till julafton,
njutit av vardagen

KRAMAR Mona

Ny dag!

Det allra bästa med jäkliga dagar, det är att de faktiskt tar slut. O efter en natts sömn, så kommer en ny orörd dag.
DET tycker jag om! Att ingenting varar för evigt.
Tyvärr innebär ju det att även bra dagar tar slut.
Men, som tur är så överväger helt klart de bra dagarna, de bra stunderna i mitt liv.
För visst är en helt vanlig vardag alldeles underbart!
O idag är det en helt vanlig dag, utan krångligheter, hittills.
Ska förvisso på möte, men kommer att hålla en lååååååååg profil.
För JAG ska skapa mej en bra dag idag, JAG ska f-n i mej se till att denna dagen blir så bra som möjligt.

För varje minut som jag är ledsen eller arg, är 60 sekunder av glädje som försvinner.

Hoppas du får en fin och bra dag med många skratt. Det SKA jag ha. KRAM Mona

Jobb sökes!

O så var det dags igen. Jag tar för mycket plats, återigen. Det är konstigt, fast jag inte gör något eller tycker något så är jag för mycket.
Fast jag TYCKER en massa som jag inte säger.

O fast jag är för mycket så rådfrågas jag, även på ledig tid......
O fast jag inte gör något så är jag för mycket.
O fast jag inte säger något så är jag för mycket.
O fast jag gör det som jag ska, så är jag för mycket.
O fast jag inte gör det som jag ska o låter bli för att inte vara för mycket, så är jag för mycket.
O fast jag ställer upp så mycket jag kan, så är jag för mycket.

Undra om det finns någon arbetsplats där det behövs en kramgo, framåt, engagerad o ärlig medarbetare?

Ledsna kramar, Mona

Så tomt, så tomt

Idag är det en månad sen svärmor dog. En månad som har gått ganska fort, men som har varit jobbig. Nu börjar vi väl landa i den nya verkligheten. Vilket gjorde att helgen som var innebar mycket känslor. Alla var trötta, dämpade och irriterade. Men det är ju så också, när man är ledsen.
Så idag tänker jag extra mycket på Iréne som nu är själv. Vi här hemma, vi har ju varandra att prata med, krama och pyssla om hela dagarna. Men för Iréne är det nog tomt.
Men är så glad att jag har Iréne, hon är min svärmor, barnens farmor och Richards extramamma. Hon kan inte ersätta Marianne, men hon kompletterar, och har alltid gjort.
Men Marianne var unik. Speciell. Fantastisk. Envis. Framåt. Ärlig. Humoristisk.

När Marcus började på dagiset i Ryd var han 4½ år. Som ny i byn var jag inte så kaxig. En dag när jag hämtade Marcus så tog personalen mej åt sidan och berättade att han fått tillsägelse, för han gick och sa en ramsa om "att sticka japaneserna i röven så de dör". Och så fick man inte säga. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men jag skämdes som en gris. För helgen innan, då hade vi träffat Marianne och Iréne. O då hade Marianne lärt Marcus en ramsa. "I Kina går kineserna med långa bamburör, och sticker japaneserna i röven tills de dör".
Vad Richard och Marianne skrattade när jag berättade vad Marcus gjort!

När Ida var omkring 7år och hade sitt dockskåp, hängde hon en filt över dockskåpet när farmor skulle komma. Bara för att annars plockade farmor i ordning i skåpet så Ida inte hittade någonting. För det SKULLE vara i sådan röra som hon själv hade gjort. För farmor, hon var så petig o noga.....

När David började förste klass så kom han hem varje dag, med nya blåmärken. En dag ringde han farmor o beklagade sej lite om att han var full med blåmärke. Farmor frågar då om han inte kan GÅ över skolgården och GÅ på skolan. Då svarar David, lite förnärmat "Men farmor, Jag GÅR faktiskt!!! De första fyra stegen.

Så njut av stunden som är nu! Krama någon du tycker om, tala om dina medmänniskor att du tycker om dem, var glad över att du har ett fint liv.
För vips, så försvinner en människa som du tycker om.
Lev idag, imorgon vet vi inget om! KRAM Mona

Vaccinera eller inte

Det är den stora frågan just nu. Då jag med min övervikt tillhör riskgrupperna egentligen så ska jag väl inte ens fundera på något annat än att vaccineras.
Men..... för det finns ju alltid ett men, det är ju biverkningar på vaccinet också. Men efter funderingar hit o dit, diskussion med både de som kan o vet och de som bara tycker så......... är beslutet JA!

JA, jag ska vaccinera mej. JA, barnen vill vaccinera sej (trots diskussion om biverkningar) och gubben, tja, jag vet faktiskt inte.
Men fick en tankeställare när jag läste en blogg (via Nina) där jag fick mej en ordenligt tankeställare.
För visst är det så att jag och min familj är ganska friska och har ett bra liv och kanske, kanske inte blir så sjuka.
Men..... alla som inte kan vaccinera sej för att de redan är sjuka, funktionshindrade, allergiska, astmatiska eller vad den nu finns för orsaker till att INTE KUNNA vaccinera sej.
Är det inte lite min skyldighet att se till att den inte sprids, jag som KAN vaccinera mej.

Klart att det är biverkningar och klart att jag och min familj kan drabbas och få någon allvarligare biverkning.
Men å andra sidan så KAN vi bli sjuka och dåliga länge och sprida smittan så någon annan blir dålig och dör.
För när vi är vaccinerade, då kan vi iaf jobba, handla, hjälpa andra, inte sprida smittan och ha ett ganska vanligt liv.

Barnen kom hem från skolan med erbjudande om vaccinering och alla tre vill, utan att jag har sagt något. Och det är jag faktiskt stolt över, att de trots information från skolan och i tidningar, på tv och på nätet vill och vågar. För visst är det enklare att säga Nej!, när man inte riktigt vet.
Men de valde JA, Vi valde JA!
Hoppas det visar sej att vi valde rätt.

Så jag har bestämt mej, har du?????

Vänner

Att vara välsignad med så många människor som finns för mej och min familj gör mej ödmjuk. Att det finns så många som tycker om oss och bryr sej.
Som ringer, smsar, skickar kort, skriver på bloggen, skriver i facebook, som kramas när man möts, som skickar blommor, som tänker på oss.
Inte bara nu, när vi har haft det jobbigt, utan annars också.
Önskar jag kunde tala om för var och en hur glad jag blir i hjärtat varje gång.

För livet är ju härligt o underbart o fantastiskt!
Oktober har varit en tung månad. Men nu är vi igenom och nu är det framåt som gäller. För vi mår bra alla. Eller som man säger, efter omständigheterna väl.
Faktiskt bättre än jag trodde.
Inte alla dagar, inte alla stunder. Men överlag så är livet faktiskt bra.

Gick en runda i den kalla höstluften med hunden. O det är livsglädje. En rask promenad när kylan nyper i kinderna o en hund som jagar löv, slänger sej i bäcken o badar, för att sen "rista" av sej vattnet vid mej, fåglar som kvittrar och löv att sparka i. Vilken glädje att kunna njuta av livets alla "småglädjor".

För idag har jag varit ledsen en stund o varit irriterad några.
Men mest har jag haft småglädjor. Kramar från barnen, fika med Malin o Angelica m vän, druckit gott kaffe, pratat med sötaste svärmor, löst arbetspass o pratat med gullig timvikarie, fått sms av Marcus, kul kommentarer på FB, läst några bloggar, skickat vykort, ätit god middag, tramsat med hunden, låtit bli att dammsuga, kramat gubben, promenerat, tänt ljus, kört bil och spelat hög musik, köpt ängla-pepparkaksformar, bestämt god mat till ikväll....mm

Hoppas du har en massa SMÅGLÄDJOR omkring dej. KRAM Mona

Höstlov

Så skönt det är att få vara lediga tillsammans. O bara slappa, göra som vi vill, sova länge o hinna prata o kramas.
För höstlovet kom helt perfekt för oss.
Begravningen var kanonfin. Kyrkan full av människor som tyckte om Marianne, hur mycket fina blommor som helst, massor som skänkt till Cancerfonden och vilken präst. Så fint hon pratade om Marianne. Solosång var det, Sånt är livet, Candle in the wind och Jag vill ha en egen måne.
O vi sjöng med, högt, i Sånt är livet och Jag vill ha en egen måne och tårarna rann.
Att vara så omtyckt, att ha gett så mycket skratt och glädje till oss alla. Är så glad att jag har fått känna Marianne.
Och är så glad att jag har Iréne kvar. Att VI har Iréne kvar.
För hon är så fin o go o snäll o omtänksam o kramgo o fantastisk o underbar.
Som människa, svärmor, farmor, extra mamma och vän.

Vilken oerhörd tur jag har, som har så fin familj o fina vänner.
Ibland, tar jag mitt liv för givet, tyvärr.
Men jag är tacksam, varje dag för alla fina människor som finns omkring mej.
För att så många som jag tycker om, mår bra och har bra liv.
För att jag mår bra och har förstånd att uppskatta mitt liv.

För den som är glad åt lite, den är glad åt mycket. KRAM Mona

Känns som stopp i skallen

HUR kan jag ha stopp i utflödet vad gäller ord? Alltså, jag som pratar så mycket jämt.
Tja, kan vara så att just nu är det så mycket som händer som är jobbigt. Och inte vill ni läsa om hur arg o ledsen o besviken jag är på en del folk.
Nej, nej, nej! Är bättre att skriva om saker jag tycker om.
För det är så många saker som är bra som händer också.
Men funderar, det gör jag.

På varför människor inte är ärliga och raka.
På varför man inte kan lita på de som är familj, släkt, syskon.
På varför man inte kan få vara som man är.
På varför man ine kan bli omtyckt för den man ÄR och inte den man borde vara.
På varför en del människor försvinner så fort det är jobbigt för någon de tycker om/ umgås med och dyker upp som gubben ur lådan när livet är i balans igen.

På varför människor som knappt känner mej och min familj bryr sej mer om oss när vi har det jobbigt än de som "borde".
På varför jag har sån tur att jag har så många fina vänner omkring mej som bryr sej, hör av sej och finns där när jag/vi har det jobbigt.
På att släkt får man, och vänner skaffar man.
På att jag är stolt och glad och tacksam över att jag faktiskt är som jag är.
På att jag är ödmjuk och tacksam över min fina familj och alla fina människor som finns omkring mej.

På att livet är för kort för att vara arg och ledsen.
På att var och en får vara ansvarig för sej själv och sitt mående.
På att varje minut av ilska är 60 sekunder av glädje jag missar.
På att HÄR och NU är livet viktigt.
På att jag har ett ansvar för mej att göra varje dag så bra som möjligt.

På att det är ok att vara ledsen, besviken och arg.
På att det är skönt när man blir glad och nöjd igen.
På att jag ska njuta av de som finns kvar och som tycker om mej och min familj.
På att jag ska tala om för de jag möter att jag tycker om dem eller att de gör något bra eller att de är viktiga för mej.
På att livet, det är faktiskt ganska kul att leva.

Så lev ditt liv NU, för morgondagen vet du inget om. KRAMAR Mona

Min själ att jag ska......

Fick en kommentar på mitt förra inlägg av Nina, "Önskar någon spelar musik på högsta å sjunger med, för att hedra mig, den dag jag inte finns mer! Det skulle få mig att må gott bland molnen!"

o det lovar jag, att jag ska göra varje gång någon dör som jag tycker om.
Men ännu viktigare, jag ska spela hög musik o sjunga för alla som LEVER och som jag tycker om, varje dag.
För jag har så mycket att vara glad för, och så många som jag tycker om.
Och som tycker om mej och min familj, precis som vi är.
Och dom andra, dom som inte tycker om mej. Ja, jag tycker nog om dem också för jag tycker om folk som har en åsikt, även om den inte är samma som min.

Så min själ att jag ska spela hög musik varje dag, dansa i köket, köpa en lila mössa och oranga vantar, hoppa i vattenpölarna, sparka i löven, åka pulka, ha vattenpistolskrig när jag vill, baka en tårta en tisdag, sjunga högt när jag har lust, sova länge när jag är ledig, dricka ett glas vin en måndag och LEVA HÄR OCH NU!
Och om någon tycker jag är lite knäpp och lite lustig, ja, då är jag väl det.

För jag ska fylla mina år med liv, inte fylla mitt liv med år. KRAM Mona

Livet fortsätter

Det är så konstigt. För trots att en så viktig person i vårt liv har dött, så fortsätter livet som vanligt.
Det är tvätt o mat o städ o läxor o hämta posten o handla o tv o kramas o telefonen som ringer o skratt o dammtussar o ut med hunden o mat till katten o vattna blommorna o nyheter o tanka bilen.
Fast, det är mer tårar, mer känslor, mer kramar. Och det är skönt.

Men som tur är så är livet inte allvar o sorg o tårar hela tiden nu heller.
Det är minnen o skratt o tårar o leende o musik o fotografi.
Vi sitter inte i stillhet o tänder ett ljus o tänker på Marianne. Det är inte riktigt så hon levde. Nej, på med en bra låt o sjung av hela hjärtat!
Och sjunga för svärmor, då ser hon säkert på oss från sitt moln och ler och håller takten.

Jag har råkat ut för ett litet dilemma. För på lördag så är det träff i Karlshamn för oss som slutade 9-an för 25 år sen. Och jag vill gå. Och vill inte gå.
Vill gå för att det säkert blir kul att träffas.
Vill inte för att svärmor dog i måndags.
Så, mår jag och familjen bättre för att jag inte går? Nej, antagligen inte.
Tycker Iréne eller någon annan i familjen illa vara? Nej, inte som jag vet.
Men, JAG tycker man ska ha lite "sorg i livet" och lite stillhet ett tag för att hedra den som gått bort. För så är jag uppfostrad.
Men, samtidigt så vet jag att om Marianne varit i livet och varit dålig så hade hon sagt, ÅK o ha kul, livet är för kort för att sitta hemma o sörja. Man ska njuta av dagen, för morgondagen vet du inget om.

Så det lutar åt att åka. Men då måste jag skaffa en ny tröja. Men DET är ju ett mindre problem.
Dags att spela lite skön musik o sjunga högt.

Glöm inte bort att njuta, HÄR och NU! KRAM Mona

Lilla svärmor

En bild från sista gången du var i Tröjemåla, ditt barndomshem. Det var på Idas födelsedag. Vilken ansträngning det var för dej att komma. Men du kom för Idas skull, för familjens skull. För familjen var viktig för dej.
Du var så stolt över dina barnbarn, att de var så fina, kramiga och duktiga. Att de dessutom hade humor som du, det gjorde ju saken ännu bättre. Barnbarnen har alltid varit stolta över sin farmor och farmors fru som vågade! Och det var du så glad över. Att ni dessutom skickade fräckisar er emellan..... ja,ja, som farmor får man ju ta sej friheter.
Som Marcus sa när han var 10år, Farmor hon är COOOL! Och det tycker alla barnen.
Och Richard, din stolthet och glädje. Så stolt du var över han kunskaper i garaget, hans kunnighet i sitt arbete, hans glädje över rally, hans humor och att han faktiskt hittade en tjej, trots sitt nördiga mekarintresse.
Du sa ofta att du och Iréne var så glada över att ha fått just mej till svärdotter, som tyckte om er precis som ni är. Visst la du dej i ibland och visst uttryckte du dej lite klumpigt, men du menade väl. Och det visste vi. För du tyckte om oss, precis som vi är.
Och den kärleken, omsorgen, humorn, glädjen och musikglädjen ska vi bevara och ge vidare.
För att våga bry sej, våga stå för det man tycker, älska och ta hand om sina nära och kära, ha roligt och njuta av stunden och dagen det kan bara vara rätt.
Och jag lovar, att jag till jul ska köpa en massa, massa onödiga paket till barnen så de får många julklappar. Precis som du skulle gjort.

Nu ska jag spela gamla svenska klassiker och minnas dej.
Och jag ska sjunga högt och dansa i köket!